För de flesta högskolestudenter brukar sommarsemestern ske i slutet av augusti (om det nu blir någon). För mig har vecka 34 de senaste åren inneburit sista minuten resor till Rhodos, Playa del Ingles och Ayia Napa. Men i år ville ödet annorlunda då jag äntligten skulle få återvända till det förlovade landet – Italien. Denna artikel skall dock inte handla om mat, stränder eller mode, utan om fotboll. Och då inte om så mycket om själva spelet utan mer om upplevelsen av att vistas i ett land där fotboll betyder just så mycket mer än själva spelet.
Text: Erik Birath Bild: Erik Birath Form: Niclas Bränström
Efter en försenad flygresa från Arlanda anländer planet till Rom runt kvällstid. Jag är fortfarande lite sliten från kvällen innan och får vänta ett rätt bra tag innan bagaget rullar ut på bandet. Väl i Rom får jag slå ihjäl några timmar i väntan på natttåget mot Lecce. Anledningen att jag är på väg till klacken av Italien är på grund av att jag studerade i Skottland förra höstterminen och blev där polare med veterinärstudenten Franco, som jag nu skall hälsa på. Klockan sex på morgonen anläder jag äntligen till Bari efter en sju timmar lång tågresa, där jag inte lyckades att sova något vidare. Franco möter upp mig med Fiaten på stationen. Just i dag är det högtidsdag i landet, en dag att fira med släkten. Jag hinner åtminstone sova några timmar innan det är dags att åka ut till familjen Buccis lantställe. Det blir ett knytkalas som heter duga, efter att inte ha käkat ordentligt under gårdagen känns det hur bra som helst att sitta i södra Italien och bli bortskämd med fyra mödrars kokkonst. Till min stora förvåning och förtjusning får jag veta av Francos betydligt mer fotbollsinsatte kusin att stadslaget A.S Bari möter andradivisionslaget Empoli i Coppa Italia (cupen) senare samma dag. Det är en vecka kvar innan själva ligapremiären drar igång, jag hade innan avresan letat efter träningsmatcher på nätet, men i brist på språkkunskap och information visste jag inte om denna match tidigare. Jag är glad att jag köpte de lite dyrare konstglasen på Cervera som gästgåva till familjen när jag artigt tackar nej till att besöka byns kyrka och mässa senare på kvällen då jag berättar att den där fotbollsmatchen lockar lite mer.
AS Baris hemmaarena Stadio San Nicola stod färdigbyggd 1990 i samband med att Italien arrangerade fotbolls-VM samma år. Själva laget har inför denna säsong gått upp till högsta serien, Serie A. De har aldrig vunnit scudeton (ligan) eller cupen, utan är mest känd för att profilen Antonio Cassano slog igenom här. Arenan ser gigantisk ut från vägen. När vi äntligen lyckats ta rätt vägfil och parkerat bilen, får vi veta att det slutar säljas matchbiljetter i luckorna fyra timmar före avspark, vilket vi har missat. Systemet känns extremt ologiskt då detta borde minska antalet besökare, vilket resulterar i sämre ekonomi för klubbarna och på sikt en sämre liga. Är det något man kan klaga på med Italien är det just den inkonsekventa byråkratin. Anledningen till att det blivit svårare att köpa biljetter är på grund av att de italienska myndigheterna anser att detta skall stävja fotbollsoroligheter. För cirka två år sedan avled polismannen Filippo Raciti efter kravaller under det sicilianska derbyt mellan Catania och Palermo. För att få tag i en biljett till en match nuförtiden måste man införskaffa den i en utsedd ticket point (oftast en kiosk eller lagets souvenirbutik), samt ha med sig ID-handlingar. Efter att ha gått runt hela arenan stöter vi på ett par svartabörshajar som säljer biljetter för tjugo euro styck. För den som har letat efter en biljett på svarta marknaden i England detta årtionde är han eller hon medveten om att tjugo euro för en biljett är inte något att klaga på. Trots att jag erbjuder Franco att pynta hans biljett också, är han fast besluten om att vi skall köpa originalbiljetter. Jag antar att det har att göra med att matchbiljetten måste vara personlig. Vi har fått reda på att det finns en ticket point som stänger en timme innan avspark, och att det tar ungefär tjugo minuters bilfärd dit. Vi har drygt en timme på oss och jag börjar smått tvivla på om vi kommer få se mathen. Efter flera guidningar finner vi så till sist stället, vilket visar sig vara en glassbar – det känns väldigt surrealistiskt att köpa sin matchbiljett i en glassbar. Gubbarna i kön tycker att det är hur kul som helst att en skandinav har tagit sig ner för att se deras lag. Efter lite tid så får vi äntligen våra biljetter – för sex euro styck. På vägen tillbaka är det betydligt fler bilar på vägen än när vi körde till stadion första gången och det är till och med svårt att hitta en parkering.
Känslan av att gå in på en enorm fotbollsarena när man är utomlands är alltid mäktig. San Nicola gör mig inte besviken, arenan är klassiskt byggd och stadion är heltäckt som en romersk teater anlagd med vallgravar och löparbanor. Någonstans långt där borta i andra ändan, som känns som två kilometer bort, syns ett tjugotal bortasupportrar. Något som slår mig är avsaknaden av kommersialism: det finns ingen souvenirbutik, det säljs inga matchprogram eller någon mat inne på arenan. Ett ölstånd är allt som finns, men å andra sidan ser den ut att sälja väldigt bra. Arenan tar in 52 248 åskådare, jag uppskattar att det högst är 4 000 som har tagit sig in. Det låga antalet åskådare påverkar dock inte akustiken. Den mest befolkade delen av San Nicola är curva nord, där klacken Ultras Bari håller till. För Ultras är det viktigt att sången aldrig tystnar och att flaggorna alltid vajar. Detta är första matchen för säsongen och antagligen den med minst publik under hela spelåret men supportrarna imponerar verkligen med sin ljudkuliss och sitt engagemang. Hyllningssånger till laget och staden varvas med nidramsor mot ärkerivalen Lecce. Första halvlek är ett riktigt sömnpiller medan andra är ett ecstasy. Bari har spelet och attackerar frenetiskt på båda kanterna. Edgar Alvarez gör verkligen intryck med sina vassa instick. Båda lagen får varsin straff i slutet av andra halvlek och matchen går vidare till förlängning efter 1-1. Matchen och cupen slutar för Baris del med att de åker ut på straffar med 4-5. Spelarna tackar för stödet samtidigt som klacken hyllar laget och sjunger att alla skall till Milano – då Bari möter Inter borta i premiären lördagen därpå.
Efter en vecka i Bari fortsatte min semester västerut. Napoli är en stad jag velat besöka sedan bra länge, vilket nu äntligen blev till verklighet. Tyvärr spelades ingen match under de två dagar jag var där men fotboll är aldrig långt borta i Italien. Så fort man får veta att jag är svensk och fotboll kommer på tal undrar de flesta vad jag tycker om Ibras (Zlatans) övergång till Barcelona, samt hur Zlatans popularitet och ställning är i Sverige. Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är att vart jag än åker så har folk en sådan koll på de svenska spelarna som har lirat i Italien, allt från Nordahl till Wilhelmsson. Själv är jag mest nyfiken på anekdoter om Maradona. Det var nämligen i staden och laget SSC Napoli som världens bäste fotbollsspelare nådde toppen av sin professionella karriär. Damen på bussen varnar mig och Franco för att området kring Stadio San Paolo inte är det säkraste. Även om det inte är en matchdag så håller min vana att besöka fotbollsarenor framför kyrkor i sig. Vid en första anblick ser arenan helt okej ut men ju närmare man kommer märker man att San Paolo inte riktigt är i klass med Wembley. Arenan är som en stor betongbunker fylld med klotter, allmänt förfallen men därmed inte sagt att det är negativt. Föreståndaren på hostelet förklarade för mig att supportrarna inte vill ha en ny arena då det finns så mycket känslor och minnen i den femtioåriga byggnaden. En hygglig vaktmästare låter oss gå in på arenan, stadion är nästan lika sliten inuti som utanpå. Det känns nästan symboliskt att det var här Maradona lyckades och inte i Barcelona. Ett av de mest bestående minnen från Napoli är när vi går på stadsbussen från arenan. Längst bak i bussen drar ett gäng skoltjejer igång ramsa efter ramsa, när dem börjar sjunga Nino D’Angelos hyllningshymn Inno Napoli börjar hela den fullpackade citybussen att stämma upp för allt vad dem är värda – gammal som ung.
Min morfar har alltid berättat varmt om sin upplevelse av att ha sett Roma mot Juventus i slutet av sextiotalet. Allt från att fansen hade lyckats få in en rödorangeklädd åsna på läktaren till gatuköken som sålde sgagliozze efter matchen, och kastade ut maten i luften till den betalande att fånga. Det känns schyst att avsluta semestern i huvudstaden. Jag hankar mig fram rätt bra utan Francos översättning, tror jag, till jag inser att den Lazio point jag är på väg till i själva verket är Stadio Olimpico. Mina tidigare erfarenheter har lärt mig att biljettköp vid eller utanför arenan är ett stort no no men jag har inte så många andra alternativ än att köpa en svartbiljett. Som tur är stöter jag på ett skönt kompisgäng som hjälper mig att skaffa biljett och ger mig en rundtur kring området. Det är söndag kväll men solen har fortfarande inte gått ned. Överallt ser man kompisar och bänkgrannar som inte sett varandra sedan förra säsongen komma samman. Stämningen är på topp och det märks att entusiasmen för en ny säsong ligger i luften. Biljettkontrollanten får reda på att jag är svensk av mina nyfunna vänner. Då han noterar att namnet på biljetten och passet inte är de samma, ger han tillbaka mina handlingar och säger prego. Paddy Agnew beskrev i sin bok Forza Italia; »för någon som älskar italiensk fotboll utan att vara född i landet, älskar inte bara själva spelet, utan hela den italienska livsstilen«. Jag kan bara hålla med och jag vill inte åka hem – Io son tornato in Italia.
Ingen har ännu lämnat någon kommentar. Varför inte bli den första!