At the crossroads

Varför spelar man gatumusik?
Kulturen, drivkraften, och relationen till vardagen, hur går det ihop? Från en femma i saxofonfodralet till livsåskådning och cocosbollar; vi har träffat två proffs.

Text: Frans Af Malmborg Bild: Matilda Svensson Form: Matilda Svensson

Solen letar sig enträget fram mellan hustaken och sprider ett lätt men upplyftande ljus över söndagskvällen. Nedför Södra Förstadsgatan fortplantar sig ljudet av en ensamt klagande men energifylld altsaxofon i en svängig blues. Det känns nästan lite filmiskt när man går ner längs gatan och lyssnar. Lite närmare hör man även ljudet av en ackompanjerade gitarr. Jens Molander sitter på Joakim Rydgrens axlar och de jammar fram en pulserande och progressiv blues. »I said meet meeeeee at the crossroads…« klämmer Jens fram med raspig röst. Människor med vanligt uttryckslösa ansikten passerar men det letas för det mesta fram ett litet leende på läpparna när de går förbi. Någon går fram och slänger en femma i saxofonfodralet, ett par enkronor, en tia. Det bildas en liten spontan publik och på det avslutande ackordet kommer även spridda, försynta applåder.

– Det är dessa möten. Spelar man på gatan ställer man sig i en speciell sorts situation. Man träffar alla sorters människor; rika, hemlösa, alkoholister, småbarn och gamla. Det är för mötenas skull, men även för pengarna, säger Jens.

– Jag tycker det är för glädjen, säger Joakim. Det är många som blir glada, det är det som är det bästa. På ett sätt tänker jag mig att alla som ger pengar är glada. Ibland går folk förbi och säger att de gillar musiken, men att de inte har några pengar. Det är minst lika mycket värt.

När vi satt oss ned för att äta falafel berättar Jens och Joakim att de har känt varandra länge. Det började genom handbollen under gymnasietiden och sen dess har de gått igenom mycket tillsammans. Åkt runt Sverige i en bil och försörjt sig på att sälja cocosbollar, på klassiskt hippie-manér rest runt Europa i en gammal folkabuss och försörjt sig på att sälja tavlor och magiska pinnar som man inte får ur knapphålet. De har spelat tillsammans under cirka två års tid.

– Och när vi började med det fick vi så mycket mer pengar än på någonting annat så vi fortsatte med det, säger Joakim.

– Det var ju roligt också, inflikar Jens.

Vi blir avbrutna av en liten kille i 7-årsåldern som blir intresserad av Jens clownmålning och Jens bjuder på några små trolleritrick. Den lille mannen tittar storögt och beundransvärt på Jens och jag tänker »Var är latten? Och varför befinner de sig inte på nåt café nånstans i stan och summerar gårdagens bravader? Två till synes helt vanliga killar i 23-24 årsåldern. Varför spelar man gatumusik?«

Jens menar att det handlar om att sätta sig i utmanande situationer. Det är det som gör det så himla värt. Det är som att vara ute och resa. Man hamnar i en utelämnad situation och gör sig på ett visst sätt beroende av andra.

– Beroende av varandra istället för av saker, flikar Matilda in. Vår fotograf.

Jens fortsätter och menar att det på något sätt handlar om att ge och ta. Är man i denna utelämnade position visar det sig att andra har saker som man själv behöver och att man själv har saker att bjuda på. Saker som man kanske inte annars värderat speciellt högt. Idén som fortplantar sig i mitt huvud handlar just om detta. Att skapa ett mellanmänskligt utbyte på enkla och mänskliga premisser. Jag drar mig till minnes en scen ur Pulp Fiction när Samuel L. Jackson förklarar för John Travolta att han ska lämna gangsterlivet och bli en vandrande man. Travolta fattar inte riktigt grejen. »So you wanna be a bum?« frågar han argt.

Tätt sammanhängande med gatukultur och musik finns självklart någonstans den sökande människan med gitarren på ryggen. Hon som aldrig var nöjd med vardagen, jobbet och kände sig inlåst i det dagliga mönstret av oreflekterat beteende. Jens, som för tillfället pluggar film på Skurups folkhögskola, berättar att han inte vill jobba. Att han tidigare jobbat som fotograf, vilket han verkligen brann för. En dröm som brast för att gnistan försvann när det blev ett regelrätt arbete.

– Det har jag dock inga problem med, säger Joakim. Jag skulle lätt kunna tänka mig att skaffa ett jobb, ett hus någonstans och gå in i det lugnet. Men där är du och jag olika.

Kan det vara därför de fungerar så bra tillsammans, tänker jag. Den utmanande vinden och den trygga stabila basen. Det är ju trots allt Jens som sitter på Joakims axlar när vi träffar dem. Men hur funkar arbetsaspekten? Lägger man undan pengar allteftersom man spelar?

– Nej, verkligen inte, fastställer Joakim snabbt. Och Jens fortsätter:

– Ibland om man tar en paus kanske eller om de håller på att blåsa iväg. Folk ger inte för att de tycker synd om en. Om man spelar på den »tycka-synd-om-idén« så får man inget. What you get is what you give, liksom.

– Ju mer finklädd man är, desto mer pengar får man, fortsätter Joakim. Står man i sunkiga kläder får man ingenting. Man ska vara glad och så. Det var samma sak med cocosbollarna. Om man tänker att det går dåligt för en tjänar man ingenting, men om man säljer hur mycket som helst till höger och vänster och säger att alla andra grannar har köpt så köper folk direkt. De måste se att man är lyckad, på något sätt.

Joakim hade började spela lite smått och slå på en låda bredvid med Jens och när han var ensam i Barcelona spelade han första gången själv. Nervös och blyg ställde han sig på en liten tvärgata med knappt något folk alls och försökte få ihop pengar till att betala ett internetcafé så att han kunde få tag på sin vän i samma stad. Skarp situation. Men vad gör man om man är på jättedåligt humör och inte har lust?

– Då spelar man inte. Det blir svårt. Lättare för mig att gömma mig bakom saxen, menar Jocke, men svårare för Jens som sjunger och måste vara mer utåtriktad. I Barcelona fick jag fick 70 cent på den lilla tvärgatan och det räckte för det jag skulle ha. På den vägen är det.

Efter en snabb djupdykning som kanske lämnar fler frågor än svar måste Jens kila iväg till en trollerishow för Möllevångsgruppen. Vi andra slår oss ned på den spontant uppdukade serveringen på gatan och njuter av showen. Ingen tänker rösta i kyrkovalet, det känns ganska avlägset just nu. Finns andra saker att tänka på. Jens avslutar sin show med att recitera en text av Kahlil Gibran. Jag suger fortfarande på »what you get is what you give.«