Magnus Tingsek

Han låter sig inte manipuleras och har med fjärde plattan »Restless Soul« rotat sig än djupare i den svenska musikmyllan. Kanske har han sin längd att tacka för att han står så stadigt, med båda fötterna på jorden och försvarar kärleken, musiken och valet att vara Malmö trogen.

Text: Emma Sjölund Foto: Matilda Svensson

Det är lördag förmiddag och en sådan där fantastisk novemberdag som vittnar om att hösten fortfarande håller staden i ett hoppfullt grepp. Vi promenerar över de fortfarande gröna gräsmattorna i Slottsparken och solen värmer så fort den kommer åt. Mitt på gräsmattan stannar vi för fotografering och Magnus ger sig på att gå på händer. Efter säkert 15 steg ställer han sig upprätt igen, rätar till jackan och ser att vi tittar imponerade på honom.

– Jag var en riktig sportkille förut och höll på med massor av olika idrotter. Ibland blir man sugen att testa om de gamla takterna sitter i.

Magnus växte upp i Södra Sandby, ett mindre samhälle vars centrum bestod av en kiosk, en bensinstation och en matvaruaffär. Hur var din uppväxt?

– Jag hade en göttig och trygg uppväxt, jag har en fin familj. Det feta med Södra Sandby var att det satsades så mycket på kidsen. Jag började med musik väldigt tidigt och redan när jag var 14 hade jag gigat jättemycket. Det fanns ett ställe som hette Rockkällaren som de körde varannan fredag, där fanns PA och ljusanläggning vilket var fantastiskt för oss unga i lilla Sandby. Det var fullpackat varje gång och det var där jag lade grunden till min scenvana, att kunna spela live är verkligen grundstenen i musik.

Sedan några år tillbaka bor Magnus i Malmö och han verkar inte ha några ansatser på att flytta härifrån. Självklart är man som musiker i Stockholm närmare businessen men det blir en hel del yta vars förväntningar och krav ska levas upp till. Magnus vet vad han vill och låter sig sällan påverkas av andra.

– Jag lever ett fantastiskt liv och behöver inte förändra någonting. Det är extremt lyxigt.

Men musikbranschen är så föränderlig, är det inte svårt att låta bli att påverkas?

– Jag har alltid kört på min linje och aldrig tullat på det. Visst fick jag erbjudanden i början, en massa erbjudanden men jag sa nej direkt om det inte kändes ok. Jag gör min grej och vill inte försöka låta som någon annan. Det är kanske svårt att definiera min musik men det är så det ska vara, jag spelar det jag tycker om just nu.

Enligt DN:s recensent har du med senaste plattan erövrat titeln som Skånes Salem Al Fakir, vad är det med recensenter och jämförelser?

– Skånes Salem alltså. Jag förstår inte att folk alltid måste jämföra artister. Jag gillar verkligen Salem men ska det vara rätt så är det väl han som blivit Stockholms Tingsek, säger Magnus och skrattar.

Du har valt att bo i Skåne, vad betyder Malmö för dig?

– Det är hemma. Jag trivs skitbra i Malmö och kommer alltid ha en fot kvar här. Jag tycker om kombon, Malmö är en storstad samtidigt som det också är ganska litet. Det finns ett rikt kulturliv och det är en ursprunglig arbetarstad. Det är verkligen en speciell atmosfär här som är svår att beskriva, men jag diggar det. Diggar det som fan.

Nina Persson blev en gång ombedd att beskriva Malmö som en person, vad svarar du på den frågan?

– Haha, vad svårt. En blandning mellan Nisse Hellberg och Jason Diakité kanske.

Vi slår oss ner på ett café vid Davidhalls torg och Magnus beställer en sen frukost. Han har ett gig i Lund samma kväll och vännerna som besöker honom från London väntar på att bli underhållna. I september släpptes Magnus fjärde platta Restless Soul.  Han förklarar att titeln passar bra in på hans egen personlighet, att han är rastlös nämns också frekvent i pressen. Efter att ha tittat på videon till I stand here still, där Magnus i fyra minuter springer runt i en skog med en bunt noter i händerna, undrar jag om det på något sätt symboliserar hans egen rastlöshet. Att springa och springa fastän man känner att man står still. Håller du med om det?

– Egentligen skulle du fråga regissören, det var han som kom på idén. Men ja, det kanske är så det är. Den är så svår att ta på bara, den där rastlösheten. Jag var alltid den som trummade med fingrarna på skolbänken, stampade med fötterna tills det bildade en takt. Jag lider inte av det men visst skulle det vara bra att inte hela tiden vara någon annanstans i tankarna. Om jag går på en fest så kan jag sitta och tänka på de andra festerna som jag missar, kanske skulle jag kunna hinna dit också. Men det låter så sorgligt ibland, att man är en rastlös själ.

Ja, men kan inte rastlöshet betyda att man vill någonting, på ett positivt sätt?

– Absolut, det är så det är. Det har hjälpt mig många gånger, jag får saker gjorda. Andra gånger, när man kanske vill ligga i soffan och chilla, då hade det varit bra att kunna göra det utan att stressa iväg. Mitt senaste fynd är spikmattan, den är lugnande. Städa och diska är också ett bra medel mot rastlösheten, och så skriva musik såklart.

Du är förlovad, tror du på kärleken?

– Åh, kärlek är min religion. Den är magisk men svår att definiera. Man måste jobba stenhårt och aldrig ta den för given men alla som upplevt den stora kärleken vet hur fint det är. Jag är verkligen kärlekens trotjänare.

All den här stressen kring tvåsamhet, vad tycker du om den?

– Jag tror att alla mår bra av en partner. Någon man kan dela sina tankar, fantasier och erfarenheter med. Livet blir extremt mycket rikare av det. Det perfekta livet med fast jobb, partner, villa och kids är en norm eller en mall som kan vara bra att ha, men man kan också skapa sin egen. Jag har gärna någon bredvid mig, gärna många. Jag är ingen ensamvarg och trivs bäst när jag har massor av människor runt omkring mig.

Speglas det här i dina texter?

– Jag vill skriva för att säga någonting, jag vill vara poetisk utan att överdriva. Visst har jag ibland lyssnat på gamla låtar som jag skrivit och tänkt att ok, det där var kanske lite cheesy. Kärlek kan låta banalt men det är samtidigt så fantastiskt och gött.

Hur gör du när du skriver dina låtar?

– Jag brukar säga att det finns en frekvens som man kan ratta in, många konstnärer överlag har nog det. Det kommer liksom bara till mig, texten eller melodin, jag känner att den kommer rakt av och plötsligt finns den bara där. Det är magiskt och euforiskt, det är därför jag gör musik. Känslan är oförståelig och oförklarlig men det känns nästan spirituellt. Jag har blivit en junkie för den där känslan, jag känner mig fullständigt tom om jag inte får skriva.

Det är dags för påtår och Magnus tänder en cigarett. Torget börjar fyllas på med fler människor och två kompisar till honom säger hej och de slänger några ord till varandra. Du verkar ha en nära relation till dina lyssnare, är det så?

– Ja, och jag vill att det ska vara så. Jag bloggar och försöker svara på alla mail jag får, det är skitviktigt att mina lyssnare blir välkomnade in i min värld. På senare tid har exempelvis författare och politiker framställts mer utifrån sin personlighet än sitt arbete, personen bakom har blivit mer viktig. Är det något du kan märka i musikbranschen?

– Man måste promota sig själv idag, så är det. De flesta bloggar och twittrar, det är jävligt intressant men samtidigt ganska skrämmande. Lite privacy måste alla få ha. Jag kan reta mig på vissas status på Facebook, en del skriver allt de gör och hur bra de är men det blir så mycket meningslös information. Det gäller att hitta en bra nivå. Jag lägger mycket tid på min kontakt med lyssnarna men vem vill läsa för mycket om min vardag egentligen?

Tänker du på vilken bild av Magnus som du visar upp?

- Ja, lite. Det finns exempelvis saker som jag delar med min flickvän som jag inte skulle dela med alla andra, så måste det få vara. Det finns ett rum som bara är mitt helt enkelt.

Det har blivit eftermiddag och solen har sjunkit bakom de höga stenhus som omger torget. Magnus ska iväg för att förbereda sig inför spelningen i Lund och samtidigt passa på att möta upp vännerna som han tidigare fick lämna för vårt samtal. Vad vill du åstadkomma med musiken härnäst?

– Mitt mål är att komma ut i fler länder och det är så smått på gång. Visst är storleken på mitt företag i Sverige bra, det passar mig perfekt och det är en jävligt skön nivå att ligga på. Jag är igenkänd men inte hela tiden, jag får göra det jag vill göra. Däremot hade det varit roligt om jag kunde släppa plattor i fler länder. Eller jag ska göra det! Jag är fullständigt övertygad om att det kommer bli av, det gäller att ha tålamod och ta det sakta men säkert. Jag har gett ut mina skivor med ungefär samma intervall sedan första plattan så nästa kommer väl ut i april 2011.  Sverige är egentligen ett av de svåraste länderna att slå i. Vi har ett stort utbud av duktiga artister samtidigt som marknaden är liten, det är extremt svårt att överleva som artist här.

Musik har blivit en slit- och slängvara idag, många spelar in massor av ljud digitalt och tror att de kan stå på scen och leverera. Jag hoppas bara att musiken som konstform får tillbaka den respekt den förtjänar.