Hjärta, smärta och svärta!

På 1800-talet skrev den franske författaren Prosper Mérimée novellen Carmen som senare blev opera, och nu i Kajsa Giertz tolkning operett på Intiman.

Det är en liten scen. Intim – såsom namnet avslöjar. Rummet mellan åskådarna och skådespelarna är direkt. Minimal distans. Jag och min vän kommer sent in i garderobsmyllret, hänger av, glömmer självklart biljetten i jackan och hastar in. Allting ackompanjerat av den sista inringningen. Vi har plats längst ut på andra raden och vi stressar in och sätter oss.

Pjäsen inleds med en inspelad kvinnoröst. En reflektion över livet. Att älska och leva, att vilja, att välja, eller nåt i den stilen. Hursomhelst är det rätt pompöst. Det kanske var så på 1840-talet, tänker jag. Man kanske tänkte så. Hursomhelst känns det opersonligt och inte speciellt ödmjukt med den inspelade rösten och det barocka soundtracket. Det liksom klingar fel.

Historien är svindlande och mörk. Vi sveps iväg till 1800-talets Spanien med ett hetsigt dans och sångnummer. Kjolarna visslar förbi, fram och tillbaka upp och ned likt stormiga höstlöv, men med gaist. Med syfte, med frustration dansas det.

Tills tempot går ned. Dialog. Handlingen vecklar ut sig. Det är klassiskt drama, med allt som går att tillskriva det. Passion, kärlek, lidelse, sjukdom, svartsjuka, ånger, blod och blommor.

Jag trodde liksom att det var exakt det jag var sugen på men identifieringen är för grund. Den transcendentala identitetstanken som Giertz försöker förmedla kommer inte längre än till reflexionsstadiet. Det blir en aha-upplevelse att titta på programmets framsida, men identitetsproblematiken stannar där. ”Ja, om man hade varit i hennes situation så..” Klart det är allmängiltigt, men lite FÖR svallande för att jag ska känna att jag är där istället för att tänka det.

Carmen når inte riktigt fram till de sköra existentiella djupen. Det är lidande, det är älskande, men kontrasterna blir för klumpiga, formspråket lite för direkt och ljusglimtarna blir de tvära komiska kasten snarare än den mörka lidelsen. Det är personer; masker, inte människor. Halva nöjet är de magnifika kläderna och andra halvan Lindy Larsson, som fullkomligt glänser.

Dock är det fortfarande operalibretto och inte musikalpretto. Det är på riktigt, men jag klarar tyvärr inte av att köpa hela konceptet. Kanske när jag växt upp och inte är förblindad av mina egna smäktande känslor kan jag se det med nya ögon. Och jag lär väl få chansen. Det är inte sista gången Carmen går igen.